Länder i norra Afrika

Hur många nationer i norra Afrika

Beläget i norra delen av Afrika består norra Afrika av 7  länder. Här är en alfabetisk lista över alla länder i Nordafrika: Algeriet, Egypten, Libyen, Marocko, Sudan, Sydsudan och Tunisien.

1. Algeriet

Algeriet är ett land i Nordafrika och på ytan det största landet i Afrika och gränsar till Tunisien, Libyen, Niger, Mali, Marocko och Mauretanien. Algeriets huvudstad heter Alger och det officiella språket är arabiska.

Huvudstad: Alger Yta: 2 381 740 km² Språk: Arabiska Valuta: Algerisk dinar

2. Egypten

Egypten är en republik i östra Nordafrika vid Medelhavet och Röda havet. Egypten gränsar till Medelhavet i norr, Gazaremsan och Israel i nordost, Röda havet i öster, Sudan i söder och Libyen i väster. Cirka 80 % av Egyptens invånare bor nära den stora floden Nilen.

Huvudstad: Kairo Yta: 1 001 450 km² Språk: Arabiska Valuta: Egyptiskt pund

3. Libyen

Libyen, formellt Staten Libyen är en stat i Nordafrika. Libyen ligger mellan Egypten i öster, Sudan i sydost, Tchad och Niger i söder, Algeriet och Tunisien i väster och Medelhavet i norr med ön Malta som närmaste land.

Huvudstad: Tripoli Yta: 1 759 540 km² Språk: Arabiska Valuta: Dinar

4. Marocko

Marocko, formellt kungariket Marocko är ett land i västra Nordafrika. Det är ett av de nordligaste länderna i Afrika. Landet gränsar till Algeriet, Västsahara, Spanien och Atlanten och Medelhavet.

Huvudstad: Rabat Yta: 446 550 km² Språk: Arabiska Valuta: Dirham

5. Sudan

Sudan, formellt Republiken Sudan, ibland kallat Nordsudan, är ett land i Nordafrika, som ofta också anses vara en del av Mellanöstern.

Huvudstad: Khartoum Yta: 1 861 484 km² Språk: Arabiska Valuta: Sudanesiskt pund

6. Sydsudan

Sydsudan, formellt Republiken Sydsudan, är en stat i Östafrika. Sydsudan gränsar till Sudan i norr, Uganda, Kenya och Demokratiska republiken Kongo i söder, Etiopien i öster och Centralafrikanska republiken i väster. Nationen bildades 2011 genom utbrytningen från Sudan.

Huvudstad: Juba Yta: 644 329 km² Språk: engelska och arabiska Valuta: Sydsudanesiskt pund

7. Tunisien

Tunisien, formellt Republiken Tunisien, är en stat i Nordafrika, på Medelhavets södra kust. Landet gränsar till Algeriet i väster och Libyen i sydost.

Huvudstad: Tunis Yta: 163 610 km² Språk: Arabiska Valuta: Tunisisk dinar

Länder i norra Afrika efter befolkning och deras huvudstäder

Som nämnts ovan finns det sju oberoende länder i norra Afrika. Bland dem är det största landet Egypten och det minsta är Libyen sett till befolkningen. Den fullständiga listan över nordafrikanska länder med huvudstäder  visas i tabellen nedan, rankad efter senaste totala befolkningen.

Karta över nordafrikanska länder

Kort historia om norra Afrika

Antika civilisationer

Predynastiska och tidiga dynastiska perioder

Norra Afrikas historia är djupt sammanflätad med några av de tidigaste kända mänskliga civilisationerna. Regionens mest kända antika civilisation är det antika Egypten, som uppstod längs Nilen. Den predynastiska perioden (ca 6000-3150 f.Kr.) såg utvecklingen av tidiga jordbrukssamhällen och bildandet av politiska strukturer. Denna era kulminerade i föreningen av Övre och Nedre Egypten av kung Narmer, vilket markerade början av den tidiga dynastiska perioden (ca 3150-2686 f.Kr.).

Gamla, Mellan och Nya kungadömena

Det gamla kungariket (ca 2686-2181 f.Kr.) är känt för byggandet av pyramiderna i Giza, inklusive den stora pyramiden som byggdes för farao Khufu. Denna era präglades av centraliserad makt och monumental arkitektur. Mittriket (ca 2055-1650 f.Kr.) följde en period av instabilitet och är känt för sina framgångar inom litteratur, konst och militär organisation.

Det nya kungariket (ca 1550-1077 f.Kr.) markerade Egyptens höjdpunkt av makt och välstånd. Faraoner som Hatshepsut, Akhenaten och Ramses II utökade imperiet och initierade betydande byggnadsprojekt, inklusive tempel och gravar i Kungadalen. Det Nya Rikets nedgång började med invasioner av havsfolken och inre stridigheter.

Kartago och fenicierna

I den västra delen av norra Afrika etablerade fenicierna staden Kartago (dagens Tunisien) omkring 814 fvt. Kartago växte till en stor sjöfarts- och handelsmakt som dominerade handeln i Medelhavet. Det karthagiska riket nådde sin höjdpunkt under ledning av generaler som Hannibal, som korsade alperna för att utmana Rom under andra puniska kriget (218-201 f.Kr.). Emellertid föll Kartago till slut till Rom 146 fvt efter det tredje puniska kriget, vilket ledde till upprättandet av den romerska provinsen Afrika.

romerska och bysantinska perioder

Romerska Nordafrika

Efter de puniska krigen utvidgade Rom sin kontroll över norra Afrika. Regionen blev en avgörande del av det romerska riket, känt för sin jordbruksproduktion, särskilt vete och olivolja. Städer som Leptis Magna, Kartago och Alexandria blomstrade under romerskt styre och fungerade som viktiga centra för handel, kultur och lärande.

Bysantinska Nordafrika

Efter det västromerska rikets fall på 500-talet e.Kr. behöll det bysantinska riket (östromerska riket) kontrollen över delar av norra Afrika. Den bysantinska perioden såg fortsättningen av romerska kulturella och arkitektoniska influenser, såväl som spridningen av kristendomen. Emellertid stod regionen inför ökande press från berberstammar och interna stridigheter, vilket försvagade den bysantinska kontrollen.

Islamisk erövring och dynastier

Tidig islamisk expansion

På 700-talet expanderade det islamiska kalifatet till norra Afrika. De första erövringarna började under Rashidun-kaliferna och fortsatte under Umayyad-kalifatet. I början av 800-talet hade större delen av norra Afrika införlivats med den islamiska världen. Spridningen av islam medförde betydande kulturella, religiösa och språkliga förändringar, såväl som etableringen av nya städer och handelsnätverk.

Fatimid- och Almohaddynastier

Fatimidkalifatet, som grundades av den shia-fatimidiska dynastin på 1000-talet, etablerade sin huvudstad i Kairo och förvandlade staden till ett stort politiskt och kulturellt centrum. Fatimiderna styrde stora delar av Nordafrika, Egypten och Levanten fram till 1100-talet när den ayyubidiska dynastin, grundad av Salah al-Din (Saladin), tog kontroll.

Almohaddynastin, en berberberbermuslimsk dynasti, uppstod på 1100-talet, med sitt ursprung från Marockos Atlasberg. Almohaderna förenade stora delar av norra Afrika och Spanien under sitt styre, främjade en strikt tolkning av islam och främjade en period av intellektuell och kulturell blomstring. Deras regeringstid började dock avta på 1200-talet, vilket gav upphov till nya makter i regionen.

Osmanska eran

Osmansk erövring och administration

I början av 1500-talet hade det osmanska riket utökat sin räckvidd till norra Afrika. Osmanerna etablerade kontroll över stora territorier inklusive dagens Algeriet, Tunisien och Libyen. Deras administration förde stabilitet och integration i det större osmanska handelsnätverket, som förband Europa, Asien och Afrika. Trots ottomansk överhöghet behöll lokala härskare ofta avsevärd autonomi, särskilt i de avlägsna provinserna.

Ekonomisk och kulturell utveckling

Under ottomanskt styre såg norra Afrika en betydande utveckling inom handel, jordbruk och urbanisering. Städer som Alger, Tunis och Tripoli blev livliga centra för handel och kultur. Perioden bevittnade också tillväxten av arkitektoniska och konstnärliga traditioner, som blandar ottomanska och lokala berberinfluenser. Utbildningsinstitutioner, inklusive madrasas, spelade en avgörande roll för att sprida kunskap och islamisk vetenskap.

Kolonialperioden

europeisk kolonisation

1800-talet markerade början på den europeiska koloniseringen i norra Afrika. Frankrike började sin erövring av Algeriet 1830, vilket ledde till en utdragen och brutal koloniseringsprocess. Tunisien föll under franskt protektorat 1881, medan Italien invaderade och koloniserade Libyen 1911. Britterna, med fokus på Egypten, etablerade formellt ett protektorat över landet 1882, även om Egypten behöll nominell självständighet under det osmanska riket fram till första världskriget.

Koloniseringens inverkan

Kolonialstyret medförde djupgående förändringar i norra Afrika, inklusive införandet av nya administrativa system, infrastruktur och ekonomisk exploatering. Kolonimakterna fokuserade på att utvinna resurser och integrera regionen i globala handelsnätverk, ofta på bekostnad av lokalbefolkningen. Motståndet mot kolonialstyret var utbrett, med anmärkningsvärda personer som Abdelkader i Algeriet och Omar Mukhtar i Libyen som ledde betydande oppositionsrörelser.

Självständighet och modern tid

Kamper för självständighet

I mitten av 1900-talet såg en våg av självständighetsrörelser svepa över norra Afrika. Egypten blev formellt självständigt från Storbritannien 1922, även om det brittiska inflytandet bestod till revolutionen 1952. Libyen blev självständigt 1951 och blev kungariket Libyen. Algeriets kamp för självständighet från Frankrike kulminerade i Algerietskriget (1954-1962), som slutade med Algeriets självständighet 1962 efter en brutal konflikt.

Tunisien och Marocko blev också självständiga från Frankrike 1956. Slutet på kolonialstyret markerade början på en ny era för de nordafrikanska länderna, präglad av ansträngningar att upprätta suveräna stater, utveckla ekonomier och ta itu med sociala och politiska utmaningar.

Utmaningar efter självständighet

Perioden efter självständigheten i norra Afrika har präglats av både framsteg och utmaningar. Nationer stod inför frågor som politisk instabilitet, ekonomiska svårigheter och social oro. I Egypten medförde Gamal Abdel Nassers ledning betydande reformer och fokus på panarabism, men ledde också till konflikter som Suezkrisen 1956.

Algeriet, som tog sig ur ett förödande krig, stod inför interna stridigheter och ekonomiska utmaningar. Libyen, under Muammar Gaddafi, förde en politik av radikal socialism och panafrikanism, vilket ledde till både utvecklingsinitiativ och internationell isolering.

Samtida utveckling

Under de senaste decennierna har norra Afrika upplevt betydande politiska och sociala förändringar. Den arabiska våren 2011 medförde dramatiska förändringar i regionen, vilket ledde till störtandet av långvariga regimer i Tunisien, Libyen och Egypten. Dessa uppror lyfte fram omfattande krav på politisk frihet, ekonomiska möjligheter och social rättvisa.

Idag fortsätter norra Afrika att navigera i komplexa utmaningar, inklusive ekonomisk diversifiering, politiska reformer och regional säkerhet. Insatser för att stärka regionalt samarbete, ta itu med klimatförändringar och främja hållbar utveckling är centrala för regionens framtidsutsikter.